Inget att skriva om?

Sist jag skrev fyllde Hero 3. Min tanke var att komma igång med träningen, men det verkar som att gudarna tycker något annat...

För snart två veckor sedan ramlade jag i skogen - jo, jag vet kärringen börjar bli gammal ;). Det var INTE hundarnas fel, fast utan dem hade jag ju inte varit vid den platsen vid den tidpunkten. Hur som helst for jag i backen och pajade foten.

Det var lite skumt i skogen, så min tanke var att så fort jag skrikit och svurit färdigt får jag nog börja försöka ta mig hemåt. Palle o Henrik var på landskampen i Malmö mot San Marino så Palle kunde ju inte hjälpa mig (konstigt att allting alltid händer när inte han är hemma). Jag reste mig, bara för att kasta mig ner igen. Hur skulle det se ut att ligga avsvimmad i spyor med Olli lös och Hero i baggerbältet runt magen? Hur som helst kom en tjej o hennes mamma med sin hund och frågade om jag behövde hjälp. Den tog jag tacksamt emot. Mamman tog först Olli - ingen bra idé. Olli tog ett grabbatag i kopplet morrade, drog och snurrade runt henne. -Nja, det är nog bäst jag tar henne själv, tyckte jag. Hon fick ta Hero i stället och det gick betydligt bättre. Hem kom vi till slut, det tog sin lilla tid. Patrik kom o mötte oss, så han fick ta Olli. Han är fantastiskt duktig med hundarna.

Helgen innan jag ramlade fick han prova att köra lite lydnad med Olli på rundan. Hon har svårt att förstå att fot inte betyder gå fot med matte, men när väl poletten trillade ner gick hon jättefint. Patrik tyckte det var obehagligt att hon tittade på honom hela tiden och ville att hon skulle titta rakt fram. Jag förklarade att det är det som är meningen och hon går perfekt med dig - Patrik växte en halv meter direkt. KUL! Han skulle ju kunna tävla med henne när han fyllt 12. Det är faktiskt han som kommer som nummer två i familjen - inte illa!

Tillbaka till min fot så har jag nu den i underbensortros (typ slalompjäxa) - lagom klumpigt = ingen hundrastning eller bilkörning :(
Definitivt ingen hundträning heller. Återbesök den 6 oktober och då SKA jag vara bra. Det tycker stackars Palle också. Han slipper i och för sig cykla till jobb, men får å andra sidan köra mig till o från jobb, rasta hundarna, handla och allt annat som jag alltid fixar. Han har ju en hel del eget med killarnas fotboll så han är ganska utmattad ;)

Tusen tack Jonna! Du är alltid så snäll och omtänksam, man blir så glad av dig! Olli uppskattade verkligen långrundan i söndags, även om ni blev plaskvåta båda två.

Nu ska jag banne mig se till att bli bra så jag kan börja träna hundarna, träna mig själv (bli av med de 10 kilona) och LEVA!!!

Fast först måste jag bara få undra - varför skriver ni inte i era bloggar??? Jag går in och tittar för jämnan men inget uppdateras på länge, länge :(
Alla vet att I HATE FACEBOOK, jag går in som hastigast någon gång i veckan - max 5 minuter. Jag mår psykiskt dåligt av att gå in, vet inte varför - kanske skulle fråga någon hjärndoktor... ;) Men om jag ska få reda på något måste jag ju in o kolla, nyfiken som jag är - förmodligen missar jag MASSOR.

Tingeling